Trilogi om ondska

Du, jag vill säga dig något. Minns du när vi promenerade runt staden i maj, hur vi brukade avsluta varandras meningar. Läsa varandras tankar. Och gilla dem.
Det är inte den årstiden nu. Inte heller det decenniet.
Sedan dess är det är så mycket som har hänt. Och inte hänt.
En gång talade vi om ondska. Du sa att jag inte hade en aning om hur långt människor var beredda att gå för att skada varandra. Du tvivlade på att godheten fanns. Du såg på mig med stora ögon, undrade möjligen om jag var alltigenom god och hur stor sannolikheten för det skulle kunna vara.
Kanske, tänker jag, står sig bara godheten i relief mot det onda. Det onda som både fascinerar och lurar på oss, och i oss, så att vi måste hålla det på avstånd med tankar om främmande människors ondska. De genomondas. Hitler?
Skavd, utsliten, hatad, död. Glömd, men ändå aldrig glömd.
Ingen döper längre sitt barn till Adolf. Du har inte gjort det. Jag har inte gjort det. Ingen av oss har döpt något av våra barn till Adolf.
Den lille Adi var sin mors ängel.
Hur kunde en ängel förgripa sig på mänskligheten?
Norman Mailer har undrat. Arbetat på en triologi om det. Den första delen ”The Castle in the Forest”  avhandlar
mer av föräldrarna än barnet. Adolf är 16 år när boken slutar.
Mailer med det vita håret, jätteöronen och den massiva charmen – inte längre ung, karg och arg. Har fyllt 84. Han vill utforska ondskan. Har inte tid att vänta. Med ålderns rätt.
En bok klar, två som väntar.

J.M Coetzee i The New York Review of Books ”Portrait of the Monster as a Young Artist”
 http://www.nybooks.com/articles/19851